Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. (Ps 32:5).

Den spanska hertigen av Osuna var på väg ner mot hamnen i Barcelona. För tillfället fanns många galeoner förtöjda där. Dessa bemannades till största del av straffångar. Istället för att sitta av sitt straff i en fängelsecell var de tvungna att slita hårt på fartyg, ofta med att ro dessa stora skepp när det var stiltje. De fick arbeta under spöslag och behandlades värre än slavar. Men det var omöjligt för dem att rymma, för de var fastkedjade när farkosten var i hamn eller i närheten av en hamn.
Nu skulle hertigen dit för att bese sina fartyg. Han var på särskilt gott humör just den dagen och bestämde sig för att göra någonting vänligt mot någon av dessa straffångar. Han gick runt och hälsade på en del av de fastkedjade männen och talade till dem. En del var så sura och arga att de inte ens ville hälsa tillbaka. Andra var mycket villiga att yttra sig. De visste vem hertigen var och att han hade makt att kunna benåda dem om han ville. Därför böljade de klaga över det orättvisa sätt på vilket de behandlades. Hertigen tog sig tid att fråga några av dessa talföra män hur det kommit sig att de hamnat på en båt som straffångar. Då överöstes han av anklagelser, inte mot honom själv, men mot andra människor. Det verkade som om ingen på galeonen hade gjort något fel alls. Det var alltid någon annans fel att dessa män hamnat här, verkade det som.
Men hertigen visste att så inte var fallet. Många av männen var dömda för mord och rån. Men ingen ville erkänna sin skuld. Det kändes tydligen lättare att skylla på någon annan. Kanske de trodde att de kunde övertyga honom om att de var oskyldiga och därmed bli benådade och frisläppta. Men hertigen genomskådade dem alla och gick vidare.
Han hade nästan förlorat lusten att göra någonting vänligt mot någon när han träffade på en fånge som uppförde sig helt annorlunda. När hertigen frågade honom varför han var där förklarade han enkelt och ödmjukt att han hade begått ett allvarligt brott som han nu ångrade djupt. Han förklarade att han kände det som om han på något sätt sonade sitt brott genom att arbeta hårt på farkosten. Det var hans eget fel att han var där, sa han. Hertigen såg på den ångerfyllde unge mannen och sa: "Du är från och med nu en fri man. Jag är säker på att du inte vill göra om samma misstag igen. De andra kan jag inte benåda för de medger inte ens att de gjort något fel, än mindre ångrar det."

BÖN: Tack för att du förlåter oss så villigt, när vi bekänner våra synder.